Ann Michanek

 
Josephine Kelly, Ann Michanek och delägaren Maria Jernehag
efter Napleons seger i Svenskt Champion Hurdle 2008
Foto: Natalie Budde

Gedigen kunskap om hästars välbefinnande ligger bakom Ann Michaneks framgångar

Ann Michanek har kanske sin bästa säsong hittills som tränare, och på Strömsholm senast blev det ju full pott med tre segrar på lika många starter. Det är dock inte bara hinderhästar som tränas hemma på gården i Vollsjö, där man även i år har fått fram Sheriffen till stordåd i högsta klassen, och vi tror att hästarnas trivsamma boendeform har stor del i framgångarna.

Ann och hennes man Per Michanek är båda veterinärer, liksom Anns far, Gunnar Tufvesson, som var en ansedd kirurg på Veterinärhögskolan.

– Jag växte upp på Veterinärhögskolan och fick se många hästar på nära håll, och far gick ofta på tävlingarna på Täby Galopp, och då följde jag med. Jag fick också rida skolans egna hästar men red aldrig på någon ”riktig” ridskola som ung och är väl, på gott och ont, ganska självlärd som ryttare.

Av de fyra syskonen i familjen var det bara den 6 år äldre systern Lena som delade hästintresset med Ann, men hon kom aldrig att satsa på ridningen, även om hästintresset består än idag.

– Lena brukar komma till Täby när vi startar hästar och hon följer sporten på nära håll och gläds med oss, men håller sig på publiksidan.

– Per och jag var ”kursare” på Veterinärhögskolan och pluggade ihop i fyra år, så efter det kände vi varandra väl och behövde inte ”köpa grisen i säcken”, säger Ann om det förhållande som nu har varat i trettio år.

Ann och sönerna efter Lavirdans vinst i Täby Galopp Hurdle.
Foto: Natalie Budde

– Vi har tre söner, som alla har ridit lite till husbehov som unga men som inte har det riktigt stora intresset och vi har inte velat pusha på dem. Men det är de som under stallnamnet Bröderna Michanek äger Lavirdan, så de har ju fått en smakstart på sitt hästägande!

Flyttade till Skåne

Att Michaneks hamnade i Skåne berodde på flera saker. 

– Mina föräldrar var från Skåne och både jag och Per hade varit mycket där på somrarna. När vi blev tvungna att flytta ut från våningen i huset vid den då avflyttade Veterinärhögskolan, som vi hade fått överta efter mina föräldrar, letade vi efter en bostad mellan Stockholm och Uppsala där det gick att hålla hästar, men priserna var skyhöga. 

– Vi resonerade som så att om det inte går att bo vid huvudstadsbanan, så får vi väl bosätta oss vid den andra banan, och sökte oss till det mera prisvärda Skåne. Ironin i detta val är att varken hästarna eller vi trivs särskilt bra på Jägersro, så det blir mycket resande, och detta tar på krafterna.

 – Varje gång man ska resa måste man skaffa hästvakt till de hästar som är kvar hemma, och det ska fungera med barnens skolor och andra aktiviteter, och så måste vi ofta resa flera dagar i förväg eftersom hästarna behöver det för att anpassa sig.

Thankyoforthemusic i en point-to-point på Falsterbo Horseshow
Foto: Alexandra Wahlgren

Härliga hästar

Av de många hästar som passerat genom familjens händer under åren minns Ann några lite extra.

– En av mina första hästar hette Hot Stuff, och det var hon verkligen! Jag fick henne till skänks för att hon var så besvärlig men hon kom aldrig till start i min ägo. Hon fick en avkomma också, men hon var lika ”skållad” som sin mor.

Intresset för uppfödning var dock väckt och det skulle bli fler föl på gården. Music Delight, brukbar som tävlingshäst, blev dock ingen större succé i aveln, även om första avkomman Thankyoforthemusic sprang in drygt 100.000 kr utan att vinna. Mamman såldes sedan till Anders Herlin, som har fött upp ytterligare tre avkommor till henne, med sammanlagt sju starter som facit.

– Den bästa hästen vi har fött upp själva är ju Baby-Bloom, som löpte upp till 15 års ålder. Han vann sju lopp och var tvåa i Svenskt Grand National två gånger. Som 13-åring vann han en steeplechase i Tyskland på ”asfaltbana” och fick då en senskada, men kom igen och blev femma i Svenskt Grand National två år senare, men då var han inte som bäst längre.

– Vi har gjort så mycket roligt med honom även utanför galoppen, ridit jakter, tolkat efter honom, och ridit hoppning och dressyr, så han har verkligen varit en komplett häst.

– Nu är han 18 år fyllda och pensionerad från galoppen, men lever ett aktivt liv hos några tjejer som rider dressyr och hoppning. Det är skönt att veta att han har något att göra, för en så aktiv häst är inte nöjd med att bara gå i hage och få stå och titta på när de andra åker iväg på tävling.

 
Napoleon före Omoto Sando i Champion Hurdle Foto: Natalie Budde 

Vill ta det lugnare

Ann själv är ingalunda pensionsmässig men tycker ändå att det börjar bli dags att trappa ner lite.

– Jag fyller 57 i november och känner att varje långresa tar på krafterna. Det är väl okay på sommaren och särskilt när det har gått så bra, men på hösten när det är mörkt redan innan man har lämnat Täby är det tungt att köra de 65 milen hem 

– Det är också synd att behöva starta hästarna mot varandra, då bara en av dem har chans till seger, och det gör att vi försöker att välja olika lopp, vilket gör att resorna blir ännu fler. Kanske kommer vi att ha något färre hästar framöver, eller starta dem ännu mer sällan än vi gör nu.

– Jag arbetar deltid som smådjurskirurg, dels på djursjukhuset i Lund och dels vid en klinik i Sjöbo.

Lyckliga i lösdrift

Hemma på gården har makarna byggt ett fantastiskt system med lösdrift för sina hästar, som alltså är ute dygnet runt, året runt, men kan välja att gå in under tak när de vill. De har varsin box med tillhörande hage, fri tillgång på grovfoder och får kraftfoder i automater, varannan timme dygnet runt.

 – Kylan på vintern är absolut inget problem; vi till och med klipper hästarna, och är det kallt har de täcken på sig. Det enda bekymret kan vara insekterna sommartid, men de brukar inte följa med in under taket av någon anledning.

– Vi är helt övertygade om att hästarna mår bra av vår lösdrift, de är ju vandringsdjur och verkar nöjda och harmoniska utan att bli slöa. Vi rider ju inte så mycket på banor, så när vi kommer till en tävlingsbana så är det spännande i sig, och de hinner inte tröttna på banträning.

 – Vi tror inte att man tar bort löpglädjen hos hästar som går ute dygnet runt, snarare tvärtom. Vi upplever att de är glada och harmoniska hemma och mycket fokuserade på uppgiften när de tävlar.

 – Genom att vi har uppsikt över hästarna större delen av dygnet; vi ser dem så fort vi tittar ut genom ett fönster, lär vi känna varje individs rutiner väl. Det gör att vi genast upptäcker om någon avviker från det normala. Jag tror att man har bättre koll på hästarna på det här viset än i ett vanligt stall.

NITTIÅTTAN och NIKLAS LOVÉN vinner Jockeyklubbens Steeplechase före Tomorrow Today och Josephine Kelly. Foto: Stefan Uppström.

Nittiåttan inte uträknad

Nu finns det fem hästar på gården, Napoleon, Lavirdan, Trooper, Sheriffen, och så Nittiåttan, som vann Kungens Kanna i fjol men där tyvärr fick en rejäl senskada. 

– Skadan är avläkt nu men ganska ful. Vi har inte avskrivit honom helt, utan han är igångsatt och vi har ridit honom en del i vatten, och han har varit med till Jägersro som resesällskap till Sheriffen (men fick förstås inte jobba ihop med honom!).

– Det är möjligt att han får starta i point-to-point på Falsterbo i sommar och ta det som preparering för en eventuell comeback. Napoleon gick där i fjol inför sin häckseger på Täby.

– Nittiåttan är en mycket ambitiös häst och han är även en verkligt trevlig ridhäst, så vi får se hur vi gör, planer kan ju ändras över tiden.

Matar och klappar

På Strömsholm fick Ann frågan om hemligheten med framgångarna och svarade då att hästarna tränar sig själv, hon ”bara matar och klappar dem”.

– Det var kanske inte hela sanningen men jämfört med den typ av hästar vi har haft under årens lopp så är det helt annorlunda att ha så här bra hästar som vi har nu. De har helt enkelt en sådan kapacitet att man bara behöver hålla dem friska, pigga och glada för att de skall prestera bra.

– Man kan aldrig slå en häst till framgång utan måste locka fram det sista lilla som gör skillnaden, och hästarna kan inte göra sig själva rättvisa om de inte mår bra.

 
SHERIFFEN med DARREN WILLIAMSON. Foto: Stefan Uppström.

Sheriffen är ju ett av säsongens stora utropstecken, som efter segern i Upplandlöpning på ny banrekordtid blev god fyra i Stockholms Stora Pris (Gr3) trots en olycklig löpning från ytterspåret, och nu rankas i 88.

 – Han var helt oberörd efter loppet, en verkligt stark häst både fysiskt och psykiskt, och jag kan tänka mig att han passar uppe i Norge på deras lite krävande gräsbana.

 – Vi funderar faktiskt på att anmäla honom till Marit Sveaas Minnelöp (Gr3). Vi är inte vana vid dessa sammanhang, men Sheriffen har ju inte skämt ut sig hittills.

Mot nya mål

De andra hästarna kommer att fortsätta att hoppa.

– Vi kommer till Täby i juli om inte banan är för hård, i så fall väntar vi. Det finns några lopp i Norge också som kan vara intressanta, och så har vi ju funderat lite på en resa till Tyskland.

– Napoleon går så bra på häck att det vore synd att bryta den trenden just nu genom att låta honom hoppa större hinder.

 
Trooper vinner Måns Alexanderssons memorial 2008
Foto: Natalie Budde

– Trooper däremot hoppar så stort att det säkert skulle gynna honom att gå över till steeplechaser, och hans känsliga temperament skulle också gynnas av att komma in i den lugnare lunken som hinderhäst.

– Till Strömsholm nästa år har vi förhoppningsvis alla årets starthästar med, samt kanske även Nittiåttan, om han har gjort en lyckosam comeback.

Vi gläds med Ann och Per Michanek och ser fram emot att få se mer av deras glada, naturligt hållna hästar i vinnarcirklarna framöver!

NADJA BELLANDER