Johan Lindberg, 26, tillhör våra flitigaste och mest populära hinderryttare. Den 16 augusti kastades han genom en infångare i ett häcklopp och bröt både en arm och ett ben, men han är vid gott mod sex veckor senare.

– Läkarna har sagt att jag får räkna med minst ett halvårs konvalescens, men skadorna tycks läka som de ska och jag tror att jag kommer att vara tillbaka i träningssadeln i februari.

– Den 17 oktober ska jag in på röntgen, och förhoppningsvis kommer jag därefter att få börja gå på kryckor, så jag blir lite mera rörlig, berättar Johan, som ännu så länge sitter i rullstol för att inte belasta den brutna armen.

Han är dock ingalunda någon stugsittare.

– Min goda vän Sofia Nordin får ha min bil mot att hon kommer och hämtar mig varje morgon, så jag kommer ner till Täby och kan titta på morgonträningen och träffa folk, så jag kan hålla mig ajour med vad som händer.

– Under konvalescensen passar jag på att gå färdigt tränarkursen, håller på med Steg 3 nu och sedan blir det nog Steg 4 också. Att bli tränare är ju ett naturligt steg efter ryttarkarriären, men jag hoppas att jag kommer att rida i ett antal år till, understryker Johan.

Uppvuxen med hästar

Att Johan skulle bli hinderjockey var inte självklart från början. Men att det skulle bli något med hästar, det visste han tidigt.

– Jag är uppvuxen på en gård med hästar och började rida ungefär samtidigt som jag började gå. Jag prövade på alla discipliner med ponnyer, hoppning, dressyr, western, etc, och till slut blev det även ponnygalopp, och då blev jag genast biten, minns Johan.

– En sommar när jag var 15 år fick jag följa med min kusin Jessica, som just hade blivit lärling, till Bosse Neumans stall på Täby. Dessutom hängde jag mycket hemma hos Hasse Lundell, som bodde ganska nära min familj.

Så det blev mycket häst för den tonårige herr Lindberg, och trots att han – till skillnad från kusinen – fullföljde gymnasiet (på humanistisk linje), så visste han redan då att han ville arbeta med galopphästar på heltid.

 
Foto: Sofia Nordin

Lärorika år

– Jag gick direkt från studenten våren 2000 till att jobba hos Stall Malmborg, och där blev jag kvar i något år, innan jag fick erbjudande om att jobba för Stall Staffan uppe i Heby.

Det blev nästan ett år i Heby också, men sedan hägrade ett jobb och sedermera ett lärlingskontrakt hos Pia och Jocke Brandt. Då hade Johan ridit en del amatörlopp och vunnit ett halvdussin, men som lärling slog han an tonen direkt genom att vinna i första uppsittningen.

Johan var ovanligt tung för att vara lärling och red sällan under 61 kg, men hittade där en nisch då han ofta fick rida de bästa hästarna, eftersom dessa behövde viktlättnad och tränarna inte ville ha så mycket bly i sadeln.

– Eftersom jag vägde 10 kg mer än många av de andra lärlingarna så hade jag ju lite mer att sätta in i finishridningen också, förklarar Johan.

JOHAN  efter seger på Maybach i GHR Gold Cup. Foto: Sofia Nordin.

Smygstart som hinderjockey

– Det var en fin tid hos Pia och Jocke och de lät mig åka iväg månadsvis till Frankrike när det var lågsäsong här, och där fick jag rida hos en hindertränare och till och med rida några lopp, fast utan större framgång.

– Tanken på att bli hinderjockey fanns ju i bakgrunden sedan lång tid, på grund av min vikt, men jag kände mig osäker i början. Dennis Persson tryckte på och medverkade till att jag provade, och sedan var jag fast.

– Fast jag väntar fortfarande på den där riktiga segerstaplaren, som kan avgöra var championaten hamnar. Jag har fått rida många fina hästar men hittills ingen champion. Men jag tror att Chief Commander (hästen som skickade Johan genom infångaren) kommer att bli en riktigt bra hinderhäst nästa år.

Hur gick det till?

Vad hände egentligen den 16 augusti?

– Jag har ridit Chief Commander massor av gånger i träning och även i slätlopp, och han är en jättefin häst som hoppar bra, men han kan vara lite speciell. Därför beslöt jag i samråd med tränaren Ninna Vång att jag skulle ligga lite baktill i fältet och ge honom en lugn häckdebut.

– Tyvärr var de flesta andra långsamma iväg, medan min häst pullade, så jag fick inte ner honom bakom, utan befann mig nästan i front, och dessutom invändigt, där det blev trångt. I valet mellan hela klungan och den fria platsen vänster om hindret, beslöt sig hästen för att det blev bättre att gå dit det var fritt. Så det var ingen annan som trängde ut oss, eller så, understryker Johan.

– Som det känns nu kliar det i hela kroppen av lust att rida när jag ser häckloppen från läktarplats, men skulle det kännas annorlunda när jag väl sitter i sadeln igen så får jag ta ställning till det då. Man kan inte rida hinderlopp om man inte har hjärtat med sig, då blir det farligt.

Johan vinner Täby Galopp Hurdle på Marouf. Här bakom Tomorrow Today.
Foto: Stefan Uppström

Semester i Egypten

Johans närmaste planer innefattar en resa till Egypten med flickvännen och ryttarkollegan Emilie Backlund under första halvan av november. När han kommer hem kan det vara lagom att börja träna igång kroppen igen inför nästa säsong.

– Som hinderintresserad skulle jag önska att hindersporten i Skandinavien var större; att fler hästägare och tränare var intresserade av att hoppa sina hästar och tävla om de faktiskt ganska fina pengar som finns. Har man en nyttig hoppare så tjänar den bra.

– Många backar för skaderiskerna men det är knappast färre skador på släta banan. Häckbanorna är oftast i bättre skick än gräs- och dirttrackbanorna och man rider ju inte lika fort över hinder, menar Johan, som kan se sig själv i tävlingssadeln fortfarande fem år framåt.

– Om allt håller och om jag orkar fortsätta banta, säger han, som rider 62 kg som lägst numera men tog sig ner till 59 (!) i ridvikt för att rida Maybach i Swedish Open Mile (L), där det blev en fin andraplats bakom stallkamraten (hos Bendik Bö) Moltas.

Vi ser fram emot att få se Johan Lindberg i sadeln fram på vårkanten och önskar honom en skön semester och ett snabbt tillfrisknande!

NADJA BELLANDER